Microrecension: "Black Mesa"


Seriöst, hur kul är det egentligen när man råkar sparka igång en fiktiv "resonance cascade" i labbet och få diverse ohyggligheter att vallfärda till din plats i universum? Tja inte särskilt kul kanske och tacka gudarna för att det aldrig har inträffat... Dvs. inte förrän nu. Den högutbildade glasögonormen Gordon Freeman är tillbaka i det underjordiska labbet Black Mesa och denna gången är han mer högupplöst än någonsin tidigare.
   Det mer än ambitiösa "Black Mesa Modification Team" är skaparna av denna hemmasnickrade modifikation och remake på ett av världens bästa spel. Nämligen Half-Life. Trots det är standarden såpass hög att man mer än ofta har svårt att skilja på om detta är ett hobbyprojekt eller en kreation av "Valve" själva som gjorde föregångaren.
   För er som faktiskt inte har spelat Half-Life, den stadiga pelaren i varje 90-tals entusiasts minne vad gäller datorspel kan en kort återblick vara på sin plats. Året var 1998 när det överoptimistiska spelprojektet
Half-Life äntligen landade på spelhyllorna för att lika snabbt försvinna hem till
första bästa förväntansfulla tonåring med slickad mittbena.
   Spelet var faktiskt klassat så pass ambitiöst att skaparna hos "Valve" fann det svårt att hitta distributörer utan höjdrädsla för dess potential. När spelet väl lanserades träffades spelvärlden av ett actionäventyr med en 3D-grafik vassare än kökskniven i diskstället och ett FPS upplägg tuffare än Steven Seagal.
Med dagens standard mätt skulle man förstås blanda ihop kladdet av smetiga texturer och övertydliga polygoner med vad man finner under stöveln på ett fält med boskap. Men under Half-Lifes guldålder var man glad om man hade en dator som ens vågade titta på fodralet till Half-Life, och om den gjorde det, inte dog av kraven det ställde på burken.
   Lite ändringar har gjorts i upplägget sen dess men de är ändå så pass många att Black Mesa känns nytt och fräscht och banne mig om det inte känns som om man spelar Half-Life för första gången igen!
Kofoten är rå och rostig och de kultklassade soldaterna som kallats in för att tysta ner hela den pinsamma incidenten känns brutalare än någonsin förr!
   Det bästa av allt må ändå vara att spelet är gratis så vad väntar ni på, här har ni länken:
http://www.blackmesasource.com/

Gameplay: http://www.youtube.com/watch?v=lul60ixy_40

Lucas Varo









Microrecension: "Warp"


Vad kan vara gulligare än en liten marsian i en organisk exoskelettdräkt... En liten marsian i en organisk exoskelettdräkt som kan teleportera sig såklart! I "Warp" från "Trapdoor" är du just den marsianen. Dina sladdriga, tentakelartade och, på många sätt, klumpiga ben för dig under spelets gång genom korridorer och rum av stålbeklädda väggar  och golv. Varför, kanske man frågar sig. Jo därför att ditt utomjordiska arsle just blivit kidnappat och fört till en forskningsanläggning ex antal meter (kanske kilometer) under havet.
   Spelet i sig utspelas i ett top-down perspektiv mycket likt Diablo eller vilket annat top-down spel som helst för den delen. Här gäller det att med list teleportera sig genom väggar och föremål för att fly ifrån illavarslande vakter med puffror som får "Universal Soldier" att rodna i jämförelse. Dessvärre är ditt sköra lilla skal till dräkt är inte mycket till hjälp då varje skottsalva förvandlar dig till kackerlackssmet på stört.
   De otympliga videosekvenserna tillsammans med oförmågan att spela spelet utan en handkontroll (förslagsvis xbox-kontrollen) är egentligen de enda stora nålarna i stjärten i detta färgglada, humoristiska och emellanåt splattiga spel. Konceptet i sig är så pass enkelt att videosekvenserna endast avbryter det flow av Nightcrawler influerande teleporteringar man uppnår i de fientliga laboratoriemiljöerna.

En något värre smocka är dock att warp betyder "en fiktiv teknik som genom att böja rumstiden möjliggör farter snabbare än ljushastighetenligt det allvetande oraklet "Wikipedia". Alltså har warp  ingenting med teleportering att göra men bara man gör sig blind för detta faktum kan man även undgå att allvetande Wikipedia också har fel. Tekniken håller nämligen på att utvecklas, as we speak, och är alltså inte "en fiktiv teknik" som tidigare har nämnts.

Gameplay: http://www.youtube.com/watch?v=dNroYXqPmEM
Lucas Varo


Microrecension: "I Am Alive"



Ni vet den där känslan man får då världen just fallit samman i en följd av naturkatastrofer och ett tjockt lager av  giftigt damm just lagt sig över den annars nystädade trottoaren? Just så lär den namnlösa protagonisten känna sig i "I am alive" då det är just detta som har inträffat. Som grädde på moset har mångfalden av de överlevande fått Hannibal Lectors aggressiva tendenser att vilja att se din hjärnsubstans på sina rostiga macheter.
   Mr. Namnlös, som jag väljer att kalla huvudkaraktären, har just återvänt till sin hemstad efter ett års frånvaro för att finna sin fru och dotter. Vad som väntar honom är förfallna betongbroar och raserade höghus vilka man genom spelets gång, mer än ofta, tvingas klättra både över och under för att ta sig fram.
  I "I am alive" är inte den galna skaran överlevare  nödvändigtvis din värsta fiende utan konditionen. Allting ansträngande som Mr. Namnlös tar sig an förbrukar kondition, allt från att springa till att andas
in de täta dammpartiklar som gör det omöjligt för honom att se korsningen vid nästa vägkrön.
   Vill man fresta konditionsmätaren riktigt duktigt passar man gärna  på att ta sig en joggingtur vid de tidpunkter i spelet då "dimman" är som tjockast. Om inte gör man bäst i att klättra upp över den tunga smoggen varhelst man kan.
   Tillgången till proviant och ammunution är lika utspridd, och existerar i ungefär samma mån, som tonåringens glesa mustasch. Varje strid är ett övervägande emot sitt bättre vetande och ofta tvingas spelaren bluffa ner fienderna på knä med en pistol utan en endaste patron inmatad i magasinet.
   Det som inleds med en stark historia stöttas av trovärdiga animationer och lyfts upp ännu mer av röstskådespelet. Men någonstans, sisådär en timme in i spelet, snubblar historien över sig själv, rätar
upp sig och halkar i en vattenpöl av ologik. Trots det är den enda stora nackdelen med "I am alive" det abrupta slutet som lämnar oss ropandes efter mer.

"Ubisoft Shanghai" har lyckats skapa en unik postapokalyptisk upplevelse. Trots dess buggar, visuella svagheter och korta historia klamrar den sig fast på en likt en svulten fästning och släpper inte taget förrän Mr. Namnlös har slutfört sitt uppdrag.

Gameplay: http://www.youtube.com/watch?v=uUfBJrnrPNg
Lucas Varo